Skådespelare:
Carlos Müller Villanueva och Vineta Lyxell.
Premiär
på Birgittaskolan i Örebro, våren 1998
Mirad
Balic två dagar i ett mörkt kyffe det är en lång tid mycket
lång man måste passa sig så man inte blir tokig men det är också
lärorikt för varenda minut är du ensam med dig själv och på så
vis kom jag underfund med att jag inte alls ville till Foca för
att söka efter min mor det trodde jag det hade jag också skrivit
till farbror Djuka och Faster Fazila men det stämde inte egentligen
trodde jag inte längre att min mor levde jag ville bara tillbaka
för att visa dem de skulle för betala dyrt serberna hur det skulle
gå till spelade ingen roll Inte om jag skulle överleva heller
bara jag kunde ge igen (först då skulle jag kunna sova lugnt utan
mardrömmar och utan att gå runt med den där knuten i magen) när
vi skulle ge oss iväg kom en stor blå Mercedes körande med soltak
och läderklädsel en riktig gangsterbil på en gång förstod jag
vem som skulle ha den kvällen innan hade de suttit ochpratat jag
försökte lyssna men hörde ingenting bara ett namn
Arkan
det återkom hela tiden först visste jag inte vem det var men så
slog det mig det var ju den där krigsförbrytaren som hade ett
eget kompani i Bosnien jag hade sett ett reportage på TV bilen
var så klart till honom de hade stulit den och nu skulle den smugglas
till Serbien plötsligt fick jag svårt att andas jag försökte springa
min väg men en av mannen tog tag i min arm och sa stopp ett tag
vart ska du ta vägen jag måste på toa ok sa´han då går jag med
på toaletten försökte jag bestämma mig om jag inte åkte med hur
skulle jag då komma ut ur Sverige för jag var förstås redan efterlyst
du tar tid på dig ropade mannen jag reste mig långsamt spolade
i toaletten gick till bilen och satte mig bredvid chauffören lycklig
resa sade mannen och ring när du har kastat din första handgranat.
Verica
Balic Kovac när värkarna började på kvällen den sista december
1992 kallade jag inte på någon utan bommade igen dörrarna och
fönsterluckorna medan jag bet ihop tänderna gjorde jag allt i
ordning faste besluten att i tystnad föda fram den där varbölden
och sedan låta den försvinna i in i en ännu djupare tystnad i
flera timmar rasade smärtan i min kropp precis som hatet och sorgen
sedan månader rasade i min själ när smärtorna hotade att spräcka
tystnaden stoppade jag en trasa i munnen och band en sjalett utanpå
och så väntade jag på det fruktansvärda ögonblicket i åratal hade
jag varit rädd för kriget nu var jag kriget själv sedan angrep
det onda en sista gång och i en orkan av svett och blod kände
jag hur min mage tömde sig och jag sjönk in i en sorg som var
så stor att den blev till en nåd till sist hörde jag någonstans
i fjärran en tyst gråt jag reste mig och såg något ligga mellan
mina ben det var inget odjur ingen djävul ingen varböld utan en
människa ett barn en pojke jag lyfte upp honom lade honom mot
bröstet och jag visste att jag skulle leva vidare.
